Som vi har gjort tidigare så har vi presenterat våra ledare i verksamheten. Nu är det dags för en ledare som är ny i fotbollen för den här terminen. Vi hälsar Mikaela varmt välkommen!
När
fann du intresset för fotboll?
I början av första terminen under årskurs
ett på lågstadiet fick jag veta att man kunde träna fotboll en kväll i veckan i
byn där min skola låg. Det fanns visserligen inte så mycket andra aktiviteter
att välja på men jag hade ju provat att spela fotboll på fritids och tyckte att
det var kul. Så jag ville absolut prova.
Fastnade för fotboll redan vid första
träningstillfället och missade nästan aldrig en träning eller match. Stannade
bara hemma om jag var för sjuk.
Började med att spela i ett pojklag under
fyra års tid eftersom det inte fanns något flicklag. Senare bildades ett flicklag
som jag spelade med i två år.
Vad är
det som lockar dig mest med fotboll?
Det faktum att man behöver vara medvetet
närvarande för att kunna spela riktigt bra är kanske det som lockar mig mest.
Det är en härlig känsla när man är helt fokuserad på spelet och får riktigt bra
flyt.
Eftersom jag mest varit högerback och ibland
även mittback är det kanske inte så konstigt att jag gillar försvarsspel. Får
en kick av att ta bollen från motståndarna. Men tycker allra bäst om att träna
på att skjuta bollen på olika sätt. Bästa känslan har jag haft de gånger som
jag lyckats göra mål från hörna under en match.
Om
du skulle säga något som är viktigt för dig med fotboll, vad skulle det vara?
Att alltid sträva efter att utvecklas men
även att växa tillsammans med sitt lag. Jag tror att lagandan är viktigare än
att ha individuella spelare som är starka på egen hand.
Tillsammans blir man starkare. Tillsammans
kan man lyfta varandra. Men det absolut viktigaste är att ha roligt. Att ha
roligt tillsammans, fotboll är ju en lagsport. Även Zlatan behöver ett lag med
bra laganda.
Kan tillägga att när min lillasyster
föddes, när jag var tolv år, mer eller mindre tvingade jag fram att hon skulle
döpas till Malin eftersom det fanns en spelare i landslaget som hette Malin
Andersson som jag såg upp till.